Hur såg man på barn under 1800-talet

Barn under 1800-talet levde i en helt annan värld än dagens barn. De sågs inte som individer med egna rättigheter utan som små vuxna som skulle lyssna, arbeta och lyda. Synen på barn under 1800-talet förändrades gradvis från streng disciplin till en syn på barn som en särskild grupp som behövde skydd och omsorga (även om förändringen gick långsamt).

Arbete, skola och fosterbarn

Barn arbetade upp till 65 timmar i veckan från åtta års ålder. De stannade hemma från skolan om familjen behövde dem eller saknade pengar till kläder. Cirka 41 000 barn motsvarande 3 procent av alla barn under 15 år placerades i fosterbarn eller på fattighus.

I dessa institutioner var reglerna strikta. Barnen skulle sitta tysta vid maten, säga böner och hålla ryggen rak. En "Mor" från en pall övervakade varje rörelse. Föräldrar fick bara träffa sina barn vid grinden och inte mer än så.

Olika regler för flickor och pojkar

Flickor fostrades speciellt för att bli framtida fruar och mödrar. Många institutioner kallades skolkarehem och öppnades för att omforma "vanartade" flickor till lydiga medborgare. Pojkar arbetade oftare ute på gårdar eller i bruk istället för att få denna uppmärksamhet.

En flicka som bröt mot reglerna hamnade lättare på ett skolkarehus än en pojke. Föräldrarna trodde att hårt arbete skulle göra flickorna till goda husmödrar. Pojkar behövde bara lära sig att arbeta och tjäna pengar, helt enkelt.

Från synd till samhällsfråga

Tidigt under 1800-talet såg folk barn som syndfulla varelser som behövde sträng disciplin. Mot slutet av seklet förändrades denna syn. Fattigdomen och miljön framstod nu som det verkliga problemet, inte barnen själva.

Gustav III:s barnamordsplakat från 1778 erbjöd anonimitet för ogifta mödrar. Vart tionde barn föddes utom äktenskap vid sekels mitt - en siffra som visar hur många som inte passade in i samhällets normer. Gradvis började folk förstå att barn behövde hjälp och skydd, inte bara straffning och arbete.